malinsundstroem.blogg.se

Mitt första möte med Mio blev inte det där att jag fick upp honom på bröstet och kunde njuta av ögonblicket samtidigt som all smärta släpper. Tvärtom, smärtan blev bara värre. Men när jag väl fick chansen och orken att hålla i honom för första gången så kom alla de där lyckokänslorna fram igen. Bara sådär 7 timmar senare ♡

 

Efter att de fått ut navelsträngsbiten och moderkakan och allt lugnat ner sig så lämnade dom mig ensam i förlossningssalen så jag kunde sova de värsta ruset av mig. Jag hade verkligen ingen tidsuppfattning eller någonting men jag vaknar till av att jag mår så fruktansvärt illa. Och jag är fortfarande så hög att jag inte fattar att jag kan ställa mig upp och gå på toa och kräkas utan det jag gör är att ringa på klockan och i panik luta mig över sängkanten och kräks som en gris. Barnmorskan som förlöste mig kommer in och säger: Åh fyfaan. Hahah. Så hemskt. Och snabbt ger hon mig en påse som jag fortsätter spy i. Jag ber om ursäkt och hon kommer fram och stryker mig i håret och säger: ingen fara men fan vad det luktar här. Alltså hon var så underbar den där barnmorskan. 17 år i branschen, lugn, bestämd och tuff men ändå varm person.

 

Efter den lilla spyincidenten så får jag saft och efter en stund känner jag att jag vill se bebisen och Tobbe ♡

 

Börjar gå i korridoren med en barnmorska men mina ben viker sig och det snurrar i huvudet. Snabbt hämtar de en rullstol och rullar in mig till salen på neonatalen. Där sitter min fina Tobias med vår andra son i famnen. Hud mot hud. Då kommer tårarna och de frågar om jag vill hålla i honom. Självklart. Jag får upp honom på bröstet men mina armar orkar inte hålla i honom. Min kropp hade verkligen lagt av. Jag börjar gråta ännu mer och säger att jag orkar inte hålla i honom. De tröstar mig och rullar mig till ett rum på BB där de ger mig massa saft ur ett sugrör. De släcker lamporna,  bäddar om mig i sängen och säger åt mig att sova och vila och att jag sen kommer att orka hålla och vara med min bebis. Sagt och gjort.

 

När jag någon timme senare vaknar så blir jag skjutsad i rullstolen tillbaka. Känner mig mycket starkare och lite piggare. Nu äntligen fick jag upp honom hos mig. Min gosiga, pyttelilla son. Vi låg länge hud mot hud och jag fick nya krafter av hans ljuvliga bebisdoft. 

 

Tänk vad vi kvinnor klarar av med våra kroppar. Bära på ett barn, föda ett barn, vara mammor. Oavsett hur trött och slut man är och blir så orkar man. Kommer aldrig sluta fascineras av det. Och jag älskar det. Jag älskar att vara mamma och nu är jag mamma till två vackra, friska pojkar ♡